YourDomain.Com © 2006 

Georgs jul

Bollkänsla 5: Straffar och strul »

Uddens BK åker till Göteborg och spelar Gothia cup.

Elvamannafotboll. Innebär det slutet för Emma i Uddens BK?

Äntligen hade de köpt alla julklapparna och kunde åka hem och äta lussekatter hos Sara!

Visst hade det varit roligt att gå omkring i alla de julskyltade affärerna i gallerian, tyckte Emma. Utanför hade regnet öst ner men i butikerna var det mysig julstämning. Emma hade hittat massor av fina saker till kompisar, familj och släkt. Men nu hade de hållit på i nästan fyra timmar. Det började göra ont i benen.

– Jag har glömt en grej, sa Sara.

– Vadå?

– Mormors choklad.

Emma förstod direkt vad hon menade. Varje år köpte Sara samma sorts chokladask till sin mormor i julklapp och varje julafton blev hennes mormor lika överraskad och glad. Åtminstone enligt Sara.

– Okej att hon är lite senil, men det där borde hon ändå lära sig. Det syns ju direkt på paketet också. Jag kanske ska slå in det i en jättekartong i år? Eller äta upp alla chokladbitarna själv och lägga ner en ful sjal eller nåt i asken i stället?

– Vad ond du är, skrattade Emma.

– Skojar bara. Det är ju bra för mig att hon blir så sjukt tacksam för den där asken för trettionio kronor. Hon är lättast av alla att köpa julklapp till.

För att Saras mormor skulle få en riktigt spännande jul i år också var de alltså tvungen att gå in i en affär till. Ica den här gången. Det var en sådan där jobbig jättebutik med en massa onödiga väggar som hindrade en från att komma fram. Emma och Sara var tvungna att traska förbi hyllor fulla av tvål och schampo och barnkläder och mjölk och yoghurt och flingor och sylt och tiotusen andra grejer på sina värkande fötter.

– Har dom inga chokladaskar i den här skitaffären? gnällde Sara.

– Godiset är alltid vid kassorna, sa Emma erfaret.

De svängde runt en hylla med pasta och nudlar. Sedan tvärstannade Emma. Sara gick rakt in i henne.

– Vad håller du på med? Här finns väl inget godis? sa Sara.

I samma ögonblick vände sig gubben om som stått med överkroppen halvvägs nere i frysen. I någon sekund såg han lätt frågande ut, innan han sken upp.

– Nämen, hej töser! Vilka små julänglar som är ute och gör stan osäker!

Det var Georg. Gubben som varit deras fotbollstränare ett tag i höstas. Deras lag, Uddens BK, hade haft för få spelare när det var dags att börja spela elvamannafotboll. Därför skulle de gå ihop med sina ärkerivaler, Källans BK, där Georg var tränare. Emma och Sara och alla deras Uddenkompisar skulle bli tvungna att spela i Källans fula blå tröjor i stället för sina egna fina orange matchdräkter.

Men det tog bara ett par träningar innan Uddens tränare Lasse brakade ihop med Georg i världens konflikt. Ett tag såg det ut som om Lasse skulle sluta och Georg ensam skulle ha hand om det hopslagna laget. Men så visade det sig att rätt många i Källan också tyckte att Georg var ett stort pucko. Följden blev att Källans spelare kom till Udden i stället. Till och med Georgs hjälptränare Anton tog Lasses parti och följde med till Udden. Och Emma och hennes kompisar slapp både Georg och blå tröjor.

Allt det där hade hänt för några månader sedan. Sedan dess hade varken Emma eller Sara eller någon annan i laget sett röken av Georg. Han hade till och med slutat att terrorisera dem med sina mejl fulla av utropstecken och konstiga skratt.

– Titta, viskade Emma.

Både Sara och Emma sa ”hej”, för så gör man ju.

– Är ni ute och handlar julgröt? sa Georg.

Själv stod han och balanserade en enorm, fryst julskinka i handen. Han såg Emmas blick och höll fram grisrumpan mot tjejerna.

– Julskinka är så vansinnigt gott, eller hur? Jag brukar köpa den största jag hittar och sen får julen vara ända till påska. Eller ännu längre, jag fryser ju in det som är över efter mellandagarna.

– Blir inte din fru trött på det? frågade Sara.

– Fru! Gud bevare mig! Jag har ingen fru. Det var länge sen dess.

Emma trummade stressat med fingrarna på ett paket spaghetti som låg i hyllan bredvid henne. Hon önskade att Sara skulle sluta att fråga ut Georg om hans privatliv. Det började bli riktigt pinsamt.

– Dina barn då?

Nu flackade Georg lite med blicken.

– Nej, dom är vuxna. Och dom bor inte här.

– Ska du käka upp hela den där själv?!

Men Georg skrattade.

– Inga problem, sa han och klappade sig på sin stora mage.

När han ställde ner korgen på golvet förstod Emma att han ville prata en stund. Hon såg vad som fanns i den: färdigkokt risgrynsgröt och en liter fetmjölk. En lång julkorv i en grå ring. Färdigstekta köttbullar. En jättestor burk sill. Skivat vörtbröd. En rund ost med tomtemotiv. Två stora flaskor julmust. Plus några oidentifierbara smågrejer på botten.

Den gigantiska skinkan höll han fortfarande i högerhanden.

– Seriöst, ska du vräka i dig allt det där själv? frågade Sara.

Nu blev Georgs leende tunnare. Han såg osäker ut.

– Ja, vadå då? sa han med hög, konstig röst.

– Men ska du inte bort nånstans eller så på hela julen?

Emma kände sig tvungen att knuffa till Sara i ryggen. Hon måste ju fatta att det fanns gränser för vilka frågor man ställde till folk.

– Nej, jag brukar fira ensam.

Nu var Georgs leende helt borta. Han såg så sorgsen ut att Emma blev rädd.

– Hur gick det med Höjden? frågade hon i panik, för att komma bort från julpratet.

Höjden var ett annat fotbollslag i stan. När Georg förstått att nästan ingen ville ha honom kvar i vare sig Udden eller Källan hade han berättat för Emma att han kanske skulle bli ledare i Höjden i stället. Han hade någon kompis där.

– Nej, det blev inget, sa Georg lågt, med blicken fäst på sin skinka.

Han böjde sig ner, grävde runt lite bland sakerna och lyckades göra ett tillräckligt stort hål för att kunna dumpa köttklumpen.

– Vi går, viskade Emma.

Men de stod kvar. Georg rätade på sig igen och nu log han på nytt.

– Hur funkar det med fotbollen för er då, töser? Vinner ni nåt fast inte jag är med?

– Det är inga matcher nu. Men vi ska spela Snöcupen i januari, sa Emma artigt.

– Jahaja. Ja, det kan ju vara roligt, förstås. Då kanske man ska komma och titta.

Sedan stod de bara tysta och tittade på varandra i några hemska, evighetslånga sekunder. Georg log. Emma kastade en hastig, nervös blick på Sara. Hon log inte.

– Det är inte så att ni behöver hjälp med laget? frågade Georg till sist.

– Nej, sa Sara. Vi har både Lasse och Anton som tränare. Dom är jättebra.

– Jaha. Okej. Men om det skulle bli på det viset, så är det bara att ringa eller skicka ett mejl.

– Okej, sa Emma.

Det blev tyst igen. Emma knuffade lätt på Sara för att hon skulle fatta att Emma ohyggligt gärna ville gå härifrån nu. Men Sara rörde sig inte.

– Nej, jag ska väl dra vidare, sa Georg. Det är mycket man ska hinna med nu inför julen.

– Vadå? sa Sara.

Emma kände för att sparka henne på benet, men lät bli.

Georg svarade inte på frågan. Han böjde sig ner och tog tag i handtaget på korgen.

– God jul, töser, sa han. Hör av er om det är nåt.

Emma och Sara stod kvar och såg på hans breda rygg när han lunkade iväg längs frysdisken.

– Tomten kom tidigt i år, sa Sara när han var utom hörhåll.

En halvtimme senare satt tjejerna hemma i Saras vardagsrum och torkade sina hår och kläder medan regnet slog mot fönstren. De såg på tv och vräkte i sig guldgula lussekatter, men Emma hade svårt att koncentrera sig på programmet. Det var Georgs fel. Hon hade trott att han var ett avslutat kapitel i hennes liv. Hon hade aldrig räknat med att han plötsligt skulle stå framför henne igen. Definitivt inte med en julskinka i handen.

– Undrar om han ens får en enda julklapp, mumlade Emma med händerna runt sin temugg.

– Inget. Det är bara så sorgligt att han ska sitta ensam hela julen och gnaga på den där skinkan.

– Det är väl inget. Men tänk på den skabbiga sillburken. Det var säkert ett kilo. Den kommer han garanterat att spy av.

Ovanför tv:n hängde en av alla tusentals – Emma kände det åtminstone som om det var flera tusen – julprydnader som Saras familj plockat fram. Det var en tavla med världshistoriens hittills enda barnafödande oskuld och hennes märkliga bebis.

Jungfru Maria tittade ömt på den nyfödde. Jesus däremot stirrade anklagande på Emma. Jobbigt. Normalt struntade hon både i Jesus och hans föräldrar, men nu hade han fått för sig att titta ut Emma och då var det inte så lätt att ignorera honom.

– Sill är verkligen äckligt, sa hon. Varför köpte han det?

– Du vet ju hur konstig han är. Du ska vara glad att det var sill och inte senapsgriljerade barnhuvuden han hade i korgen.

Men det gick inte att skoja bort Emmas allvar den här gången. Hon vred sig mot Sara i soffan.

– Va? Vad sa du? Vem då?

– Georg.

– Vad är det med honom?

– Men hallå! Vem var det som hatade honom mest av alla? Och ville bajsa i hans brevlåda men inte visste var han bodde?

– Det var ju ett skämt fattar du väl, gnällde Emma.

Sara vred verkligen om kniven i såret. Det värsta var ju att det var sant, det som hon sa. Emma hade varit så arg på Georg, när hon tyckte att han kört iväg Lasse och förstört laget. Han hade varit värsta diktatorn. Hon hade faktiskt avskytt honom.

Men nu värkte det i Emmas samvete. Desperat proppade hon munnen full av lussekatt, men tankarna fanns kvar inne i skallen: ett bord med en fin, röd julduk, brinnande ljus, julmusik på radion. Och så Georg sittande på en stol, alldeles fruktansvärt ensam, med den där monsterskinkan och en flaska sprit framför sig.

Emma tittade ännu en gång snabbt på Jesus. Han tittade tillbaka.

– Kan inte vi ge honom nåt?

– Vi? sa Sara förvånat. Varför då?

– Det känns taskigt … han var ändå rätt snäll.

– Fast nu fick jag en idé, sa Sara.

De andra i laget var först väldigt skeptiska när Sara berättade om sin idé efter måndagsträningen.

Men Sara var bra på att övertala folk. Till slut var det bara Julia som totalvägrade.

– Du skämtar, va? sa Frida.

– Det är pinsamt, sa Wilma.

– Jag skiter väl i den gubbjäveln, muttrade Leila.

– Han försökte typ förstöra mitt liv, sa Julia bistert. Jag tänker inte vara med.

– Men du kan väl filma med mobilen i så fall?

Då log Julia äntligen.

– Fan, vad knäpp du är. Okej då!

– Bra!

Sara vände sig till alla lagkamraterna på en gång.

– Efter träningen på onsdag då! Glöm inte era grejer! Och tjugo kronor!

På torsdag åkte Emma och Sara till gallerian igen. De hade tagit med sig pengarna som de samlat ihop efter träningen kvällen före. De var inne i fyra affärer utan att hitta vad de sökte. Men i den femte blev det fullträff redan i skyltfönstret.

– Den där blir perfekt, sa Sara.

– Men är den inte för stor?

– Den måste vara stor, fattar du väl. Annars ser det löjligt ut.

Trehundrafyrtionio kronor ville affären ha. Det var lite mer än vad de lyckats skramlat ihop bland lagkamraterna – några hade glömt eller ”glömt” att ta med pengar – men det var inget att göra åt.

– Är det jul så är det, sa Sara. Vi kommer inte att hitta någon bättre än denna.

Fem minuter var den både påklädd och inslagen i grönt, glansigt papper med röda tomtar och guldhjärtan på. Flickorna lämnade gallerian och begav sig bort mot busshållplatsen.

– Snälla? försökte Sara med huvudet på sned.

– Nej, säger jag ju.

– Men snälla?

– Nej! Sluta tjata!

– Men …

– Vet du var vi ska gå av? undrade Emma.

– Ja. Inga problem. Jag vet precis var det är.

När de satt och skakade på bussen på väg till Georg började Emma på allvar undra om de hade tänkt rätt. Jättepaketet som Sara hade i famnen var väl okej. Men dvd:n som Emma själv hade i fickan … den var hon inte alls lika säker på.

– Det kanske är en dålig idé att ge honom filmen? sa Emma. Tänk om han tror att vi driver med honom? Han kanske blir arg?

– Spelar roll, sa Sara. I så fall är han ännu dummare än jag trodde och då kan han gott sitta där med sin äckliga mat och sura.

Emma kunde hela filmen utantill vid det här laget. Innan de var framme vid rätt hållplats hann hon gå igenom den minst tio gånger i huvudet.

Julia hade verkligen gjort det bra. Först Sara med tomtemössa, inzoomad:

”– Hej Georg! Här kommer en julhälsning från Udden. Visst var du sjukt jobbig ibland men vi tänker i alla fall på dig då och då. Särskilt nu till julen.”

Skulle Georg verkligen fatta det där? Eller skulle han bli sur? Ledsen?

Sedan hade Julia filmat hela laget. Frida med tärnljus i handen. Sandra, Emilia och Alice i vita lucialinnen och med glitter i håret. Emma, alldeles för långt fram i sin töntiga luciakrona. Wilma, Amanda och Leila som stjärngossar. Och fem–sex tomtar som skuttade omkring, Sara bland dem.

”Georg var en stalledräng …”.

Sången hade låtit ganska hemsk. Det var i och för sig ingen sångtävling. Men när alla flamsade och skrattade, skulle han då inte tro att de bara mobbade honom?

”Nu tändas tusen juleljus …”.

Den hade låtit lite bättre. Alla hade verkligen försökt. Utom Leila, som hade fnittrat sig igenom den med.

Sedan en flinande tomte–Sara en gång till.

”– Hoppas att du njöt av sången. Julia kunde tyvärr inte vara med och sjunga för nån av oss måste ju filma. Men hon hälsar så mycket och ger dig en julpuss.

– Håll käft, hördes Julias röst.

Några av tjejerna fnittrade.

– Och nu vill vi bara säga en sak till:

– GOOOOOOOD JUUUUUUUL!”

Alla hade skrikit och skrattat rakt in i kameran innan filmen plötsligt tog tvärslut. Det sista som syntes var att Leila tappade sin stjärngossestrut.

Nej, han skulle aldrig fatta. Nu skulle de säkert bara göra honom ännu ledsnare. När Sara sa att det var dags att gå av bussen hade Emma fått ont i magen.

Snöslasket blåste hårt i ansiktet på tjejerna när de skyndade åt det håll som Sara påstod var rätt. Vindbyarna slet i jättepaketet som de bar de mellan sig.

– Jag tycker att vi struntar i att ge honom filmen, skrek Emma i vinden.

– Det kan du glömma, skrek Sara tillbaka.

– Men jag är säker på att han kommer att missuppfatta allt! Jag vill inte att han ska tro att vi är elaka.

– Herregud, gubben är ju sextio år! Skärp dig!

Trots ovädret hoppades Emma innerst inne att de inte skulle hitta hem till Georg. Men hon hoppades förgäves. Hans lägenhet låg bara ett par minuters rask promenad från busshållplatsen och snart stod de i trapphuset och ringde på Georgs dörr.

– Heter han verkligen Andersson? frågade Emma nervöst.

Sedan öppnades dörren och där stod han: Georg Andersson, klädd i blå t-shirt, grå mjukisbyxor och gubbtofflor. Han såg ut som om det var jultomten han fått syn på, och inte två dyblöta spelare i det lag som han hade tränat i höstas.

– Men är det ni?! fick han ur sig till sist.

– Nej, det är några andra, sa Sara. Men vi kanske kan få komma in ett par minuter ändå?

– Ja, herregud, det är klart, jag ska bara …

Vad han bara skulle fick de aldrig veta. Georg vimsade före in i lägenheten. Sara och Emma fick själva baxa in det enorma paketet i hallen och klara sig bäst de kunde. De tog av sig ytterkläderna och gick efter Georg, in i ett litet kök.

Han hade julpyntat. Ett gäng pepparkaksgubbar som en gång i tiden troligen varit bruna, men nu hade fått en gråblek ton, dansade långdans i en girlang ovanför dörren till vardagsrummet. På bordet stod en rödmålad adventsstake i trä. Bara tre av ljusen hade brunnit trots att fjärde advent redan var historia.  Och det var det hela.

Georg själv for runt som en tomtenisse dan före dopparedan och försökte städa undan vad som såg ut att vara resterna av dagens middag. Och kanske gårdagens också, plus några frukostar.

– Vi tänkte bara lämna ett par julklappar, sa Sara.

– Till mig?

– Det är väl bara du som bor här? Det sa du åtminstone senast.

– Men jag har inget till er.

– Okej, då blir det inget. Då går vi igen.

Emma var inte säker på att Georg skulle fatta att Sara skojade. Han brukade inte begripa andra skämt än sina egna, som å andra sidan de flesta andra hade svårt att förstå. Men hon log mot honom och han log faktiskt tillbaka.

– Fast en eller annan pepparkaka kan jag nog ordna, även om ni redan är tillräckligt snälla. Vi kan väl gå in i rummet här.

Georg föste in dem i vardagsrummet. Där fanns det mer julprydnader. En elektrisk adventsstake i fönstret. En skrynklig barnteckning av en snögubbe uppsatt med häftstift på väggen och två små porslinstomtar på bordet som stod mellan soffan och tv:n.

I ett hörn stod en plastgran som inte såg riktigt frisk ut. Emma hade trott att man hade plastgran för att de inte barrar, men den här verkade till och med ha tappat flera grenar. I de som fanns kvar dinglade några röda kulor i olika storlekar.

Georg såg hennes blick.

– Den där har hängt med några jular. Den ramlade av en flyttbil en gång och blev aldrig riktigt sig lik igen.

– Oj då, sa Emma.

Då såg Emma plötsligt. Där på väggen bredvid bokhyllan var de igen – Jesus och hans morsa. Ganska lik bilden som Saras familj hade ovanför tv:n, men ändå klart annorlunda.  Maria tittade visserligen väldigt kärleksfullt på sitt barn här också, men Jesus själv hade bytt stil. Han hade inte alls samma aggroblick på den här tavlan. Han såg snäll ut.

Georg ställde sig bredvid Emma.

– Den där kommer från mitt föräldrahem. Själv är jag inte så mycket för det religiösa, men det är ett minne, sa han lågt i ursäktande ton.

Så gaskade han upp sig.

– Men sätt er, töser! Jag ska gå och undersöka vad köket har att bjuda på i dag.

Sara och Emma satte sig bredvid varandra i soffan.

– Nu ligger vi illa till, nu kommer skinkan och sillen, viskade Sara.

Men det gjorde den inte. Det som kom var Georg och en bricka med pepparkakor, julmust och tre glas. Nu log han, som han oftast hade gjort på träningarna.

– Julänglar på besök, sa han. Det hade jag aldrig trott.

Emma och Sara hade bara tänkt stanna så lång tid som det tog att lämna de båda julklapparna och önska god jul. Men det blev längre. Det blev en hel timme. Georg pratade nästan hela tiden, mest om fotboll.

– Nästa säsong kan jag nog inte se några matcher, sa han.

– Var rädd om julgranen den här gången då, sa Sara.

De fortsatte att prata om Udden och lagkamraterna, om jul och om att flytta. Till sist var det ändå dags att gå. Emma lämnade över den inslagna dvd:n och Sara det stora paketet.

– Vad är det där? undrade Georg. Vilket jättepaket!

– Vad synd, sa Sara.

– Jag ska flytta. Till kungliga huvudstaden.

– Till Stockholm? sa Emma förvånat.

– Så kallas den också.

– Du får inte öppna nåt före julafton, sa Sara.

– Jag lovar. På heder och samvete, sa Georg leende.

– God jul då, sa Emma besvärat.

Hon tyckte inte om avsked. Hon visste aldrig riktigt hur hon skulle bete sig. Nu var det svårare än vanligt. Om Georg verkligen flyttade skulle de troligen aldrig ses mer.

– God jul på er också, mina julänglar. Och tack för julklapparna, och för att ni kom.

Sedan tog Sara kommandot. Hon gav Georg en julkram. Emma gjorde likadant.

– Hoppas att det blir bra i Stockholm, sa hon.

När de kom ut hade slasket blivit snö. Stora snöflingor virvlade som berusade i luften. Emma tittade uppåt. Det var snö överallt och den hade börjat lägga sig på marken. Det blev fotspår efter dem när de gick.

Emma vred sig och vände blicken mot huset där Georgs lägenhet låg. Där, ovanför en elektrisk ljusstake, såg hon honom titta ut på dem. Han vinkade och de vinkade tillbaka.

– Vad tror du att han kommer att tycka om julklapparna? frågade Emma när de gick mot bussen.

– Antagligen slänger han dom utan att öppna dom ens.

– Nej, men seriöst?

– Jag vet inte. Jag tror att han kommer att gilla dom. Han blev ju i alla fall glad för att vi kom.

Emma vände sig om för en sista titt mot fönstret. Men det snöade för mycket. Om Georg stod kvar i fönstret kunde hon inte se honom.

Bakom dem snöade deras fotspår igen. Snart skulle ingen veta att de hade gått där.

Ingen utom Georg.

Julaftons morgon. I Emmas familj hade de traditionen att alla fick öppna var sitt paket på morgonen, medan de satt vid granen i vardagsrummet och åt var sin skinksmörgås till frukost. Resten av julklapparna väntade de med till kvällen när Emmas mormor hade hunnit anlända. Hon stannade alltid till annandagen, då hon tog tåget hem kvart över tre.

Same procedure every year.

Den här julaftonen hade Emma fått en bok, första delen i en vampyrserie som hon inte läst tidigare. Att det var en bok av något slag i morgonpaketet var också en tradition. Förr, när de var yngre, hade det varit ett bra sätt att hålla Emma och Mattias lugna fram till kvällen. Hade de något att läsa så gick tiden till den stora julklappsutdelningen fortare.

Mattias läste inte så många böcker numera, så han fick en dvd i stället. Någon actionfilm som Emma tyckte såg barnslig och tråkig ut. Pappa fick en deckare och mamma en bok om Paris. Hon hade varit där för tjugo år sedan och tjatade med jämna mellanrum om att hon ville dit igen.

– När du kan den där utantill åker vi, sa pappa och gav mamma en julpuss.

Då tyckte Emma att det var dags att dra sig tillbaka in på sitt rum. Hon tänkte gå och lägga sig en timme eller två med sin bok. Först skulle hon bara kolla om det var någon på MSN eller Facebook.

Det var det inte. Men bland mejlen fanns ett oläst från en person som några månader tidigare brukade spamma ner hennes inkorg med fyra-fem mejl om dagen.

Från ”Jojje”. Det vill säga Georg. Skickat tio över sju i morse.

Okej, nu skulle hon till slut få veta om han hatade dem för den där filmen. Eller om han hade tyckt om den och det andra paketet.

Georg hade skickat mejlet till Sara också. Emma började oroligt läsa.

”MINA JULÄNGLAR!!!”

Ingen som Emma kände använde lika många utropstecken som Georg. Konstigt att han inte hade slitit ut det ännu. Han var rätt bra på caps lock också, och på att skriva när han tyckte att man skulle skratta.

”Jag höll mitt löfte och öppnade inte paketet före julafton. Men jag gick upp tidigt för jag var faktiskt attans nyfiken på vad det kunde vara i dem!! (HAHAHA!)”

Där skrattade han tydligen. Men åt vad? Emma kände sig osäker på om det var ett var ett bra eller dåligt tecken.

”Jag började med det minsta och jag måste säga att ni har varit himla duktiga!!! Men det visste jag förstås redan, jag har ju sett er med en fotboll HAHAHAHA!!!”

Vadå ”haha”, tyckte han egentligen att de var dåliga? Emma läste förvirrad vidare.

”Vilken fin sång! Jag blev alldeles tårögd fast jag knappt fått upp ögonen! Den filmen ska jag spara och titta på varje jul (och kanske midsommar också).”

Nu kunde Emma andas ut. Det där som hon oroat sig för i flera dagar, ända sedan besöket hos Georg, kunde hon glömma nu. Han tyckte om filmen!

”Och jag får säga att jag aldrig hade kunnat ana vad det var i det andra paketet! Jag gissade på en stor krukväxt, en palm kanske. Eller möjligen en lampa.”

En lampa! Nu skrattade Emma på riktigt, fast Georg inte hade skrivit ”haha”.

”Men en jultomte!!! Och i plysch eller vad det heter, inte så hård och ful som den där porslinstomten som följde med min fru när vi skilde oss för hundra år sedan! Skönt att bli av med dem båda två, hahaha!

Skäggig och grann och i Uddentröja till på köpet! Jag måste väl vara den ende i hela vida världen som har en Uddentomte? Och särskilt en med julhälsningar från hela erat härliga lag!

Jag sitter här just nu och läser vad ni alla har skrivit på hans tröja.

Ja, ni vet ju förstås lika bra som jag vad det står. Jag tror att jag räknade till arton hälsningar. Fantastiskt att så många tänker på en gammal avdankad tränargubbe som jag!

’Ha det bra, hälsningar Sandra’.

’Kram, ha en underbar jul J Wilma’

’GOD JUL från Eve!’

’ God Jul och Gott Nytt År önskar Frida’

’Julkram på dig, skitgubbe! Leila’  (HAHAHA!)

’ God Jul din gamla tomte J Nina’ (HAHAHA!)

Men den finaste hälsningen var eran egen:

’Synd att du inte blev tränare i Höjden. Det hade varit kul att krossa ditt lag :P Du får hitta något annat lag i stället! God jul önskar #2 och #7!’

Tack Sara och Emma! Vi får se, kanske hittar jag ett lag, kanske pensionerar jag mig från fotbollen.

Men även om jag själv känner mig lite osäker på framtiden vet jag vad jag ska göra med tomten jag fick. Han ska få bo vid granen nu och jag tror att han kommer att trivas ganska bra, fast den är ful som stryk! HAHA!

Till sist vill jag önska hela laget och allra särskilt er två en EXTRA GOD JUL!!!!!

Förresten, en liten fotbollsgåta med koppling till Gud kan väl passa bra så här i juletid?

Vet ni vad det är för skillnad på Zlatan och Gud?

Gud tror inte att han är Zlatan!!!!!!!!!

HAHAHAHAHA!!!!!!!!!”

Julkramar från Jojje

P.S.