|
Georgs jul del 2
De andra i laget var först väldigt skeptiska när Sara berättade om sin idé efter måndagsträningen.
– Du skämtar, va? sa Frida.
– Det är pinsamt, sa Wilma.
– Jag skiter väl i den gubbjäveln, muttrade Leila.
Men Sara var bra på att övertala folk. Till slut var det bara Julia som totalvägrade.
– Snälla? försökte Sara med huvudet på sned.
– Nej, säger jag ju.
– Men snälla?
– Nej! Sluta tjata!
– Men …
– Han försökte typ förstöra mitt liv, sa Julia bistert. Jag tänker inte vara med.
– Men du kan väl filma med mobilen i så fall?
Då log Julia äntligen.
– Fan, vad knäpp du är. Okej då!
– Bra!
Sara vände sig till alla lagkamraterna på en gång.
– Efter träningen på onsdag då! Glöm inte era grejer! Och tjugo kronor!
På torsdag åkte Emma och Sara till gallerian igen. De hade tagit med sig pengarna som de samlat ihop efter träningen kvällen före. De var inne i fyra affärer utan att hitta vad de sökte. Men i den femte blev det fullträff redan i skyltfönstret.
– Den där blir perfekt, sa Sara.
– Men är den inte för stor?
– Den måste vara stor, fattar du väl. Annars ser det löjligt ut.
Trehundrafyrtionio kronor ville affären ha. Det var lite mer än vad de lyckats skramlat ihop bland lagkamraterna – några hade glömt eller ”glömt” att ta med pengar – men det var inget att göra åt.
– Är det jul så är det, sa Sara. Vi kommer inte att hitta någon bättre än denna.
Fem minuter var den både påklädd och inslagen i grönt, glansigt papper med röda tomtar och guldhjärtan på. Flickorna lämnade gallerian och begav sig bort mot busshållplatsen.
– Vet du var vi ska gå av? undrade Emma.
– Ja. Inga problem. Jag vet precis var det är.
När de satt och skakade på bussen på väg till Georg började Emma på allvar undra om de hade tänkt rätt. Jättepaketet som Sara hade i famnen var väl okej. Men dvd:n som Emma själv hade i fickan … den var hon inte alls lika säker på.
– Det kanske är en dålig idé att ge honom filmen? sa Emma. Tänk om han tror att vi driver med honom? Han kanske blir arg?
– Spelar roll, sa Sara. I så fall är han ännu dummare än jag trodde och då kan han gott sitta där med sin äckliga mat och sura.
Emma kunde hela filmen utantill vid det här laget. Innan de var framme vid rätt hållplats hann hon gå igenom den minst tio gånger i huvudet.
Julia hade verkligen gjort det bra. Först Sara med tomtemössa, inzoomad:
”– Hej Georg! Här kommer en julhälsning från Udden. Visst var du sjukt jobbig ibland men vi tänker i alla fall på dig då och då. Särskilt nu till julen.”
Skulle Georg verkligen fatta det där? Eller skulle han bli sur? Ledsen?
Sedan hade Julia filmat hela laget. Frida med tärnljus i handen. Sandra, Emilia och Alice i vita lucialinnen och med glitter i håret. Emma, alldeles för långt fram i sin töntiga luciakrona. Wilma, Amanda och Leila som stjärngossar. Och fem–sex tomtar som skuttade omkring, Sara bland dem.
”Georg var en stalledräng …”.
Sången hade låtit ganska hemsk. Det var i och för sig ingen sångtävling. Men när alla flamsade och skrattade, skulle han då inte tro att de bara mobbade honom?
”Nu tändas tusen juleljus …”.
Den hade låtit lite bättre. Alla hade verkligen försökt. Utom Leila, som hade fnittrat sig igenom den med.
Sedan en flinande tomte–Sara en gång till.
”– Hoppas att du njöt av sången. Julia kunde tyvärr inte vara med och sjunga för nån av oss måste ju filma. Men hon hälsar så mycket och ger dig en julpuss.
– Håll käft, hördes Julias röst.
Några av tjejerna fnittrade.
– Och nu vill vi bara säga en sak till:
– GOOOOOOOD JUUUUUUUL!”
Alla hade skrikit och skrattat rakt in i kameran innan filmen plötsligt tog tvärslut. Det sista som syntes var att Leila tappade sin stjärngossestrut.
Nej, han skulle aldrig fatta. Nu skulle de säkert bara göra honom ännu ledsnare. När Sara sa att det var dags att gå av bussen hade Emma fått ont i magen.
Snöslasket blåste hårt i ansiktet på tjejerna när de skyndade åt det håll som Sara påstod var rätt. Vindbyarna slet i jättepaketet som de bar de mellan sig.
– Jag tycker att vi struntar i att ge honom filmen, skrek Emma i vinden.
– Det kan du glömma, skrek Sara tillbaka.
– Men jag är säker på att han kommer att missuppfatta allt! Jag vill inte att han ska tro att vi är elaka.
– Herregud, gubben är ju sextio år! Skärp dig!
Trots ovädret hoppades Emma innerst inne att de inte skulle hitta hem till Georg. Men hon hoppades förgäves. Hans lägenhet låg bara ett par minuters rask promenad från busshållplatsen och snart stod de i trapphuset och ringde på Georgs dörr.
– Heter han verkligen Andersson? frågade Emma nervöst.
Sedan öppnades dörren och där stod han: Georg Andersson, klädd i blå t-shirt, grå mjukisbyxor och gubbtofflor. Han såg ut som om det var jultomten han fått syn på, och inte två dyblöta spelare i det lag som han hade tränat i höstas.
– Men är det ni?! fick han ur sig till sist.
– Nej, det är några andra, sa Sara. Men vi kanske kan få komma in ett par minuter ändå?
– Ja, herregud, det är klart, jag ska bara …
Vad han bara skulle fick de aldrig veta. Georg vimsade före in i lägenheten. Sara och Emma fick själva baxa in det enorma paketet i hallen och klara sig bäst de kunde. De tog av sig ytterkläderna och gick efter Georg, in i ett litet kök.
Han hade julpyntat. Ett gäng pepparkaksgubbar som en gång i tiden troligen varit bruna, men nu hade fått en gråblek ton, dansade långdans i en girlang ovanför dörren till vardagsrummet. På bordet stod en rödmålad adventsstake i trä. Bara tre av ljusen hade brunnit trots att fjärde advent redan var historia. Och det var det hela.
Georg själv for runt som en tomtenisse dan före dopparedan och försökte städa undan vad som såg ut att vara resterna av dagens middag. Och kanske gårdagens också, plus några frukostar.
– Vi tänkte bara lämna ett par julklappar, sa Sara.
– Till mig?
– Det är väl bara du som bor här? Det sa du åtminstone senast.
– Men jag har inget till er.
– Okej, då blir det inget. Då går vi igen.
Emma var inte säker på att Georg skulle fatta att Sara skojade. Han brukade inte begripa andra skämt än sina egna, som å andra sidan de flesta andra hade svårt att förstå. Men hon log mot honom och han log faktiskt tillbaka.
– Fast en eller annan pepparkaka kan jag nog ordna, även om ni redan är tillräckligt snälla. Vi kan väl gå in i rummet här.
Georg föste in dem i vardagsrummet. Där fanns det mer julprydnader. En elektrisk adventsstake i fönstret. En skrynklig barnteckning av en snögubbe uppsatt med häftstift på väggen och två små porslinstomtar på bordet som stod mellan soffan och tv:n.
I ett hörn stod en plastgran som inte såg riktigt frisk ut. Emma hade trott att man hade plastgran för att de inte barrar, men den här verkade till och med ha tappat flera grenar. I de som fanns kvar dinglade några röda kulor i olika storlekar.
Georg såg hennes blick.
– Den där har hängt med några jular. Den ramlade av en flyttbil en gång och blev aldrig riktigt sig lik igen.
– Oj då, sa Emma.
Då såg Emma plötsligt. Där på väggen bredvid bokhyllan var de igen – Jesus och hans morsa. Ganska lik bilden som Saras familj hade ovanför tv:n, men ändå klart annorlunda. Maria tittade visserligen väldigt kärleksfullt på sitt barn här också, men Jesus själv hade bytt stil. Han hade inte alls samma aggroblick på den här tavlan. Han såg snäll ut.
Georg ställde sig bredvid Emma.
– Den där kommer från mitt föräldrahem. Själv är jag inte så mycket för det religiösa, men det är ett minne, sa han lågt i ursäktande ton.
Så gaskade han upp sig.
– Men sätt er, töser! Jag ska gå och undersöka vad köket har att bjuda på i dag.
Sara och Emma satte sig bredvid varandra i soffan.
– Nu ligger vi illa till, nu kommer skinkan och sillen, viskade Sara.
Men det gjorde den inte. Det som kom var Georg och en bricka med pepparkakor, julmust och tre glas. Nu log han, som han oftast hade gjort på träningarna.
– Julänglar på besök, sa han. Det hade jag aldrig trott.
Emma och Sara hade bara tänkt stanna så lång tid som det tog att lämna de båda julklapparna och önska god jul. Men det blev längre. Det blev en hel timme. Georg pratade nästan hela tiden, mest om fotboll.
– Nästa säsong kan jag nog inte se några matcher, sa han.
– Vad synd, sa Sara.
– Jag ska flytta. Till kungliga huvudstaden.
– Till Stockholm? sa Emma förvånat.
– Så kallas den också.
– Var rädd om julgranen den här gången då, sa Sara.
De fortsatte att prata om Udden och lagkamraterna, om jul och om att flytta. Till sist var det ändå dags att gå. Emma lämnade över den inslagna dvd:n och Sara det stora paketet.
– Vad är det där? undrade Georg. Vilket jättepaket!
– Du får inte öppna nåt före julafton, sa Sara.
– Jag lovar. På heder och samvete, sa Georg leende.
– God jul då, sa Emma besvärat.
Hon tyckte inte om avsked. Hon visste aldrig riktigt hur hon skulle bete sig. Nu var det svårare än vanligt. Om Georg verkligen flyttade skulle de troligen aldrig ses mer.
– God jul på er också, mina julänglar. Och tack för julklapparna, och för att ni kom.
Sedan tog Sara kommandot. Hon gav Georg en julkram. Emma gjorde likadant.
– Hoppas att det blir bra i Stockholm, sa hon.
När de kom ut hade slasket blivit snö. Stora snöflingor virvlade som berusade i luften. Emma tittade uppåt. Det var snö överallt och den hade börjat lägga sig på marken. Det blev fotspår efter dem när de gick.
Emma vred sig och vände blicken mot huset där Georgs lägenhet låg. Där, ovanför en elektrisk ljusstake, såg hon honom titta ut på dem. Han vinkade och de vinkade tillbaka.
– Vad tror du att han kommer att tycka om julklapparna? frågade Emma när de gick mot bussen.
– Antagligen slänger han dom utan att öppna dom ens.
– Nej, men seriöst?
– Jag vet inte. Jag tror att han kommer att gilla dom. Han blev ju i alla fall glad för att vi kom.
Emma vände sig om för en sista titt mot fönstret. Men det snöade för mycket. Om Georg stod kvar i fönstret kunde hon inte se honom.
Bakom dem snöade deras fotspår igen. Snart skulle ingen veta att de hade gått där.
Ingen utom Georg.
Vad det var i det stora paketet? Men seriöst, det är inte julafton än! Inte ens Georg öppnar julklapparna innan dess.
Läs den korta och absolut sista delen här på www.mikaelthornqvist.se från och med julafton 24 december!
|
